jag är verkligen experten på humörsvängningar, och att inte visa dem.

Jag kan bli sur av vad som helst, eller ingenting. Jag kan sitta i soffan och sen bli så jävla sur för det. Eller om nån säger någonting, eller att jag glömmer någonting eller vad som helst. Seriöst av ingenting, ibland bara kommer det. Av ingen orsak. Och sen blir jag ännu surare, verkligen arg, för att jag blir så sur och sen inte vill visa det samtidigt som jag bara skulle vilja skrika och riva sönder saker. Ibland vill jag bara gråta av vanmakt när jag inte kan visa hur arg jag är, undertryckt vrede är inte att leka med alltså. Känns som om man håller på att sprängas för att man inte kan göra någonting åt det, sannerligen en hemsk känsla. Om just Du någon gång skulle samtala med mig, behöver du inte bry dig om att vara rädd för att jag skulle bli arg på dig av någon orsak. Jag skulle aldrig visa något, även om jag blev det. Men mot folk jag känner väl kan jag bli jävligt bitchig, men då ska jag känna dom väl. Och mot Olivia kan jag vara hur jävla sur som helst. Detta leder ofta till hårda ord och fight. Sicken tur att både hon och jag är så bra att förlåta (och att inte visa att man blev sårad) ♥

puss/emma

ett tillfälle jag och olivia KUNDE hålla sams