Idag grät jag för första gången på en innebandymatch.
Men jag fick ju förfan ett berg i mellangärdet. Att tappa andan var mycket obehagligare än jag mindes. Fast jag vet inte varför jag grät egentligen. Det bara kom. Inte för att det gjorde särskilt ont eller så, men jag kunde inte stoppa det heller.

Matchen vanns iaf med 6-2, bra jobbat.
 
2målsskytt!!

Jag måste bara säga att jag tycker synd om dem som inte hittat nåt de älskar att göra så mycket som jag älskar innebandy. Det är nåt som bara tar bort mina tankar på allt annat, på planen finns inga andra problem än de man ställs framför då. Det finns inget annat.